Inget särskilt.

Nu är vi hemma igen efter några dagar på Vätö. Jesus vad mycket snö! F bara skrek så fort vi gick ut, för kylan nöp honom i kinderna och han kunde inte gå en decimeter utan att ramla omkull i snön. Inte lätt att vara 1,5 år. J däremot tyckte det var kul i snön. Lekte Bamse och gjorde hinderbanor och åkte pulka, tills det blev för kallt. Sen gick vi in och hade brasa och gjorde hinderbana inomhus istället. Han (J) har börjat leka att han är olika personer (figurer), det började han med för bara några dagar sen, och det känns som ett litat snäpp uppåt i hans sociala utveckling.

Julen då.. Vi var hos mina föräldrar på Ekerö. Tomten kom (min bror) och F bara stirrade och hajade nog inte så mycket, och J lovade att han varit väldigt snäll hela året (!) och ville att tomten skulle stanna längre. Lite skumt tyckte han nog att det var, för innan julklapparna (efter maten) gick vi ut och åkte pulka och på vägen tillbaka mötte han en annan tomte på gatan, som frågade om han varit snäll och så. Denna var väldigt fint utklädd med riktig dräkt och rosiga kinder. När våran tomte kom, i röd kofta, för liten tomteluva och skägg som dinglade under en orange plastnäsa, fick vi förklara att det var många tomtar som jobbade på julafton, eftersom det var så mycket att göra. Och det förstod han ju, att tomten behövde avlastning..
Nyår sedan. Vi åkte ut till Vätö på eftermiddagen den 30, efter att ha packat och fixat HELA dagen. Barnen var helt galna i bilen, eftersom de inte fått vara ute en enda sekund på hela dagen och vi längtade efter att släppa ut dem på tomten så de kunde springa av sig. Dessutom hade vi gjort ett stopp på vägen hos L´s mormor som likt många pensionärer har väldans många ömtåliga prydnadssaker ÖVERALLT i lägenheten. Så det var ju ingen stilla fika för oss som fick springa runt där hemma och jaga F&J med hjärtat i halsgropen hela tiden, för att de inte skulle riva sönder tygblommorna, krossa glasljusstaken eller smasha förstoringsglaset in i alla familjefoton. Ända sättet att få dem lite lugna vara att muta dem med kakor. Så, med ungar ännu mer jobbiga av allt socker, tuffade vi vidare mot Norrtälje. Puh. Väl framme vid lilla stugan upptäcker min älskling att nyckeln inte ligger där den brukar. Så det var bara att åka hem igen. Ja, det var ju trist, men ingen katastrof egentligen tycker jag, det kunde varit värre, typ att vi kört i diket och blev stående i kalla mörkret eller så. L, som ibland har svårt för motgångar, satt och försökte på ett pedagogiskt sätt förklara för J varför vi inte kunde sitta i stugan nu och elda brasa och titta på Nicke Nyfiken. Jag vet inte om J uppfattade den nästan omärkbara förändring i L´s röst, som uppstår när han kokar inombords men försöker hålla sig lugn. Jag hörde den.
Den 31 försökte vi igen. Vi lånade svärmors nyckel och kom fram strax efter lunch. Allt var frid och fröjd och fortsatte vara det. Killarna somnade förvånansvärt tidigt och tolvslaget tillbringade vi framför brasa och tv (som visade en dokumentär om Marlon Brando) och sen var det bums i säng. Inget fancy, men jättemysigt!
Vi saknade H, L & B bara, men att kajka omkring med barn är sällan värt besväret, och jag förstår fullkomligt!
Ska nog skriva ett inlägg snart om vår Cypern-resa i somras. Det var en rysare, får lite ont i magen bara jag tänker på det.
Nu ska jag kolla slutet på Star Wars.
God afton.