Nu kommer den smygande..

Julkänslan alltså. Jag har tills idag tänkt att gud va tråkigt att den där pirriga, mysiga känslan inför julen inte kommer längre, när man börjar närma sig 30.. Men så hade vi lovat J att göra pepparkakshus idag, och så stod kvinnan i blomsteraffären ute och raddade upp julgranar när vi gick till Konsum, för att köpa pepparkakshusbyggsatsen. "Mabye we should buy one today, alltså christmastree", sa L när vi gick förbi. "Ja, mabye that..." sa jag.
Väl inne på Konsum var J ovanligt oskygg för främlingar och stoppade butiksbiträdet som försökte rulla ut varor. "Har ni, vahetere, julhus?" frågade han och snälla tjejen förstod vad han syftade på. Och katastrof! De var slut. Men vi köpte allafall pepparkaksdeg och hyacinter och Lucia-ljus (till dagis-lucia-tåget i morgon). Några tonårstjejer stod och sjöng Mama Mia och såg ut att öva på något slags framträdande. J, som var extra modig denna dag, gick fram och ställde sig bredvid en av tjejerna och sa "Det är faktiskt Sankta Lucia idag." Tjejerna tystnade och fnissade och började sen sjunga "Sankta Lucia, skänk mig en tia..." Den lille konstapeln gick vidare med nöjd min.
Vid blomsffären stannade vi och köpte en gran. En ganska smal och sned gran, som vi klädde med glitter, kulor, hjärtan, en reflex(!) och såklart ljus. Den luktar jättegott, men som L sa, så börjar det kännas lite dåligt med riktig gran, alltså ur miljöstnpunkt.. Vi får se nästa år.
Sen gjorde pappa L en enklare ritning på pepparkakshuset som jag sen skar till. Oh, hett tips är att kavla och skära direkt på smörpapret (kanske inte var någon nyhet, men detta var mitt första, så jag är helt impad av min egen snilleblixt). F ville hjälpa till och fick liten degklump som snabbt åkte in i munnen.. Såklart blev huset lite snett och glappt, men nu står det där alla fall. Hade inget floursocker, så pyntet tar vi en annan dag.
Vi placerade ut hyacinterna och sen kom farmor och farfar och farmor sjöng lite Lucia-sånger för J och jag kan känna att justämningen sakta men säkert sköljer in i min själ. Inte den där nervösa, nästan religiösa mys-känslan som jag hade för 20 år sedan, men absolut åt det hållet!
Den 23 december 1986, var jag så uppspelt och nervös att jag började blöda näsblod, när jag och min storebror fick vara uppe extra länge. Vi satt i våra pyamasar och klämde på paket. Det finns på bild, jag står bredvid granen i en lite för liten pyamas med en bomullstuss i näsan. Varje muskel i min lilla kropp är spänd och jag står och klappar händerna med ett, underligt, hysteriskt ansiktsuttryck.
I morgon är det alltså luciatåg på dagis. Måste ladda kamerabatteriet!
God natt!

J